Ett informationsdokument
Antikroppar och deras derivat, däribland bispecifika och multispecifika antikroppar, fragment och fusionsprodukter, har blivit centrala inom modern bioteknik. Med tanke på deras stora kommersiella och medicinska betydelse, särskilt inom terapi och diagnostik, är ett effektivt patentskydd avgörande. Kraven på patenterbarhet för antikroppar varierar dock avsevärt mellan olika jurisdiktioner.
Syftet med detta informationsdokument är att sammanfatta komplexiteten i den europeiska patenträtten när det gäller att erhålla patentskydd för antikroppar och deras derivat, där relevanta rättsliga källor anges för att underlätta strategiskt beslutsfattande.
Jämförande insikter om praxis i USA, liksom i Kina, Japan och Sydkorea – vars patentverk, tillsammans med Europas, sammantaget kallas IP5 – tillhandahålls också för att underlätta för sökande att patentera antikroppar världen över.
Patentering av antikroppar i Europa
Strukturella kontra funktionella anspråk
Enligt den europeiska patentkonventionen (EPC) måste en antikropp uppfylla de grundläggande kraven i artikel 52 i EPC för att vara patenterbar, dvs. den måste vara ny, uppvisa en uppfinningshöjd (inte uppenbar att komma på; detta diskuteras mer ingående nedan i samband med artikel 56 i EPC) och ha industriell tillämpbarhet (praktisk och konkret användning inom industrin).
Europeiska patentverket (EPO) föredrar för närvarande i hög grad patentkrav – som definierar omfattningen av det skydd som söks för en uppfinning – som beskriver en antikropp utifrån dess strukturella egenskaper. I detta avseende bör en antikropp, enligt EPO:s gällande riktlinjer för granskning (del G, kapitel II, avsnitt 6), omfattas av ett patentkrav genom:
- Åtminstone dess komplementaritetsbestämmande regioner (CDR:er), som möjliggör specifik antigenbindning (där alla sex CDR:er bör omfattas av patentkravet, såvida det inte visas att en eller flera av dem inte interagerar med ett antigen); men
- Helst dess fullständiga aminosyrasekvenser (t.ex. de variabla regionerna i de tunga [VH] och lätta [VL] kedjorna).
I stället för att ange de exakta aminosyra- eller nukleotidsekvenserna som definierar antikroppens strukturella egenskaper kan ett patentkrav även avse variabilitet i sekvenserna (vanligtvis benämnd ”sekvensidentitetsvariabilitet”). EPO:s granskare ser dock alltmer negativt på denna praxis, särskilt om det saknas experimentella bevis som styrker sådan variabilitet eller om sekvenserna inte kombineras med en tydlig funktionell egenskap.
Om CDR:er dessutom inte definieras utifrån sina specifika sekvenser utan med hänvisning till en större sekvens i den tunga eller lätta kedjan, måste numreringssystemet för tilldelning av CDR:er – såsom Kabat-, Chothia- eller IMGT-systemet – anges. Även detta verkar vara ett allt vanligare krav bland EPO:s granskare (och numreringssystemen nämns nu i riktlinjerna).
Att definiera en antikropp enbart utifrån CDR:er har också blivit allt svårare vid EPO, där ramsekvenser anses vara avgörande för antikroppens bindningsegenskaper utöver CDR:erna. Utan betydande data som visar att ramsekvensen kan varieras för en given uppsättning CDR:er samtidigt som funktionen bibehålls, är det mer sannolikt att patentkraven begränsas till fullständigaVH- ochVL-sekvenser.
Om man gör anspråk på en antikropp eller ett derivat kan det därför bli nödvändigt för sökanden att begränsa sig till specifika strukturella egenskaper, vilket innebär att det begärda skyddsomfånget inskränks. Det kan dock vara möjligt att behålla hänvisningar till bredare strukturella egenskaper om dessa görs gällande i kombination med funktionella egenskaper, såsom önskvärda potensegenskaper som uppnås i ett relevant biologiskt test.
Alternativt kan en antikropp göras gällande enbart genom hänvisning till dess funktionella egenskaper, såsom dess förmåga att binda till ett nytt målantigen (t.ex. ”En antikropp som binder till antigen X”) eller en epitop (dvs. den strukturellt definierade delen av antigenet som antikroppen specifikt binder till).
Det är också möjligt att definiera en antikropp utifrån dess förmåga att binda till ett väl definierat antigen i kombination med en negativ egenskap, till exempel ”En antikropp som kan binda till antigen X men inte till antigen Y”, eller utifrån dess målantigen i kombination med funktionella egenskaper som definierar andra egenskaper, såsom dess neutraliserande egenskaper eller förmåga att framkalla apoptos eller aktivera/hämma vissa receptorer.
Krav som uteslutande definieras utifrån bindningsegenskaper är dock endast tillåtna om antigenet är tydligt definierat och stöds av tillräckliga bevis (vanligtvis i form av experimentella data) som visar att antikroppar med dessa egenskaper inte kan framställas rutinmässigt.
Observera även att patentkrav som avser en metod för framställning av antikroppen (eller det hybridom som används för att framställa antikroppen) samt de nukleinsyrasekvenser som kodar för antikroppen är tillåtna.
Tillräcklig information
Utöver artikel 52 i EPC måste en antikropp även uppfylla kraven i artikel 83 i EPC, det vill säga att den måste beskrivas tydligt och tillräckligt detaljerat i ansökan för att en fackman ska kunna framställa och använda den utan att behöva ytterligare uppfinningsförmåga eller orimlig ansträngning (så kallad ”tillräcklig beskrivning”).
Enligt artikel 83 i EPC krävs det, när uppfinningen avser en eller flera antikroppar, vanligtvis minst ett exempel på en antikropp som har karakteriserats fullständigt samt en beskrivning av hur ytterligare antikroppar med liknande funktioner kan erhållas (om mer än en antikropp omfattas av patentkraven).
Detta krav fastställdes i T 409/91, enligt vilket en beskrivning måste göra det möjligt för en fackman att genomföra uppfinningen inom hela det ansökta tillämpningsområdet (dvs. för alla antikroppar som omfattas av anspråken och inte bara för en eller två). Detta framgår även av riktlinjerna (t.ex. del F-III, avsnitt 3 och del G-II, avsnitt 6.1).
Med andra ord är funktionella definitioner, såsom att göra anspråk på en antikropp genom hänvisning till dess målantigen, endast tillåtna om en fackman kan identifiera antikropparna utan alltför många försök och misstag (T 735/00). Även om en antikropp också kan göras anspråk på genom hänvisning till dess epitop, anses detta kännetecken normalt inte vara tillräckligt för att identifiera antikroppen.
Vidare tillåter EPO i princip att en sökande lämnar in experimentella bevis efter ansökningsdagen – så kallade ”post-filed” eller ”efter publicering” – för att styrka en teknisk effekt för en anspråksgärd antikropp (vilket kan vara nödvändigt om det inte var möjligt att inhämta tillräckliga data före inlämningen), såsom fastställts i det efterlängtade beslutet G 2/21 från den utvidgade överklagandenämnden, får sådana data endast åberopas om följande villkor är uppfyllda:
”…bevis för en påstådd terapeutisk effektmåste läggas fram i den inlämnade ansökan, särskilt om det – i avsaknad av experimentella data i den inlämnade ansökan – inte skulle framstå som trovärdigt för en fackman att effekten uppnås. En brist i detta avseende kan inte avhjälpas genom bevis som offentliggörs i efterhand.”
Sökande bör därför vara medvetna om att om ansökan inte beskriver den eller de antikroppar som görs gällande i tillräcklig detalj, kan uppgifter som lämnas in efter ansökan inte avhjälpa bristen på tillräcklighet, och sådana spekulativa ansökningar kommer sannolikt att avvisas.
Uppfinningshöjd
Enligt artikel 56 i EPC bedöms uppfinningshöjden i förhållande till den närmaste kända tekniken (till exempel ett offentligt tillgängligt dokument som beskriver en antikropp som är mycket lik den som omfattas av patentkraven). På grund av det stora antalet ansökningar som rör antikroppar innehåller riktlinjerna nu ett särskilt avsnitt (del G-II, avsnitt 6.2) som syftar till att ge vägledning om hur man uppnår uppfinningshöjd för antikroppar.
Enligt riktlinjerna räcker inte nyhetsvärdet i sig – inte ens om strukturella skillnader kan identifieras jämfört med antikroppar i känd teknik – för att hävda att en ny antikropp uppvisar uppfinningshöjd. Antikroppar som framställs med standardmetoder (t.ex. hybridomer) kommer också att anses vara uppenbara, såvida inte oväntade eller överraskande egenskaper kan påvisas (T 1466/05).
Sökande bör därför tydligt lyfta fram eventuella oväntade tekniska effekter, såsom förbättrad specificitet eller terapeutisk effekt, för att styrka påståendet om uppfinningshöjd. Sökande bör dock beakta att förbättrad bindningsaffinitet sannolikt inte gör en påstådd antikropp uppfinningshöjd jämfört med kända antikroppar, eftersom affinitetsmognad anses vara rutin inom teknikområdet, såvida det inte rör sig om en betydande förbättring av affiniteten till nivåer som kan vara svåra att uppnå för ett givet mål, och om det kan fastställas att den förbättrade bindningen skulle leda till ett bättre terapeutiskt resultat.
En antikropp kan också anses vara uppfinningsrik om ansökan visar att tekniska svårigheter vid framställningen eller tillverkningen har övervunnits, eller om en ny typ av funktionellt antikroppsformat har utvecklats. I princip kan alla fördelaktiga egenskaper användas för att styrka uppfinningshöjden, till exempel nya modifieringar som leder till förbättrad stabilitet i formuleringen, förbättrad farmakokinetik/farmakodynamik eller minskad immunogenicitet.
Vidare klargjordes i G 2/21 att när det gäller uppgifter som lämnats in i efterhand:
”…en patentsökande eller patentinnehavare kan åberopa en teknisk effekt som uppfinningshöjd om en fackman, med beaktande av den allmänna tekniska kunskapen och utifrån ansökan i dess ursprungliga utformning, skulle anse att nämnda effekt omfattas av den tekniska läran och förkroppsligas av samma ursprungligen offentliggjorda uppfinning.”
Guldstandarden för att överträffa en antikropp enligt känd teknik är att tillhandahålla jämförande data som visar att den påstådda antikroppen ger en betydande fördel (dvs. teknisk effekt) jämfört med antikroppen enligt känd teknik, vilket kan ske i form av in vitro- eller in vivo-data. Det är dock ofta svårt att förutsäga vilka jämförande tester som bör tillhandahållas. Det kan också vara svårt att få tillgång till eller återskapa antikroppar enligt känd teknik för sådana tester. Därför bör sökande inkludera så mycket data som möjligt i ansökan vid inlämnandet, helst med hjälp av ett varierat urval av användbara jämförelseobjekt, för att minska sannolikheten för att behöva förlita sig på en icke-offentliggjord (eller ”trovärdig”) teknisk effekt via data som lämnas in efter ansökan.
Negativa data som visar att vissa antikroppar i panelen, som har framställts, inte fungerar väl i en viss analys eller modell kan också vara värdefulla för att visa att den antikropp som omfattas av patentkravet är speciell, och att inte vilken antikropp som helst som binder till samma mål (till exempel en antikropp enligt känd teknik) kan åstadkomma den föreslagna tekniska effekten. Sådana data kan användas som ersättning för direkta jämförelsedata, som kanske inte finns tillgängliga.
Anmälningsformulär
Om man vill göra anspråk på en terapeutisk användning av en antikropp är behandlingsmetoder (t.ex. ”En metod för behandling av cancer som innefattar administrering av antikropp X till en patient”) inte tillåtna, eftersom de betraktas som åtgärder som utförs på människokroppen eller djurkroppen, vilket inte är tillåtet som föremål för patent i Europa.
Det är dock tillåtet att ange medicinska användningsområden i form av ”Antikropp X för användning som läkemedel” och ”Antikropp X för användning vid behandling av sjukdom Y”.
Nya medicinska användningsområden för en känd antikropp vid behandling av en sjukdom kan också anges i form av ett krav på en andra medicinsk användning (t.ex. ”Antikropp X för användning vid behandling av cancer”). Så kallade ”sviss-krav” i formatet ”Användning av ämne X vid tillverkning av ett läkemedel för behandling (eller diagnos) av [sjukdom]” avskaffades från riktlinjerna 2010.
Diagnostiska metoder är tillåtna, förutsatt att de inte utförs på människor eller djur (t.ex. genom att man anger användning av ett prov).
Patentering av antikroppar i USA
Det amerikanska patent- och varumärkeskontoret (USPTO) har traditionellt godkänt bredare, funktionellt definierade antikroppskrav, särskilt när ett antigen nyligen har identifierats.
Efter det avgörande i målet Amgen Inc. mot Sanofi (2023), där USA:s högsta domstol fastslog att det inte är tillräckligt att endast beskriva en antikropps funktion utan att beskriva ett representativt antal arter som täcker hela omfattningen av kraven, har kraven på genomförbarhet enligt 35 U.S.C. 112(a) (motsvarande artikel 83 i EPC) skärpts.
Detta avgörande innebär att den amerikanska praxisen närmar sig den europeiska genom att kräva att sökande ger en strukturell definition av antikroppar och visar att en fackman (i USA benämnd ”skilled artisan”) rimligen kan tillämpa hela den ansökta klassen av antikroppar i praktiken utifrån den information som lämnas i ansökan. Utifrån vår erfarenhet av den amerikanska praxisen är det numera också rutinmässigt nödvändigt att redovisaVH- ochVL-sekvenser.
Funktionella patentkrav är dock fortfarande giltiga i USA om de stöds av tillräckligt många representativa exempel och förutsägbara samband mellan struktur och funktion.
Enligt amerikansk patentlagstiftning anses en antikropp som betraktas som ny automatiskt också vara icke-uppenbar, dvs. ha en uppfinningshöjd. Denna princip kallas ”strukturell icke-uppenbarhet”, där det medges att en ny antikropp med en distinkt struktur jämfört med kända antikroppar är icke-uppenbar och därför patenterbar även om den nya antikroppen utför samma funktion som antikropparna i den tidigare tekniken (35 U.S.C. 103).
Detta beror på att USPTO betraktar sekvensskillnader som bevis på uppfinningshöjd, eftersom de inte kan härledas enbart genom rutinmässig optimering av antikroppen. Det kan därför vara lättare att hävda att en antikropp är både ny och icke-uppenbar i USA jämfört med de strängare kraven på uppfinningshöjd i Europa.
De former av terapeutiska påståenden som är tillåtna i USA omfattar behandlingsmetoder som innebär direkt tillförsel av behandlingar till patienter. Diagnostiska metoder (även om de tillämpas på människokroppen) är också patenterbara i USA, men det kan vara svårt att få patent på dem om de endast innebär mätning av ett naturligt fenomen, såsom förekomsten eller nivån av en biomarkör. Detta beror på att ansökningar avslås på grund av att så kallade ”naturlagar” inte är patenterbara (enligt 35 U.S.C. 101). Det finns dock vissa undantag, och diagnostiska metoder som uppfyller vissa kriterier kan godkännas.
Uppgifter som lämnas in efter ansökningsdagen accepteras i allmänhet av USPTO och kan användas för att styrka icke-uppenbarheten, till exempel genom en oväntad teknisk effekt, kommersiell framgång eller ett långvarigt ouppfyllt behov. Användningen av sådana uppgifter är särskilt effektiv om de lämnas in som en del av en försäkran (dvs. ett edsvuret uttalande som lämnas in efter ansökningsdagen för att tillhandahålla ytterligare bevis eller information som inte var tillgänglig vid ansökningsdagen). Även om bevis som lämnats in efter ansökningsdagen kan användas för att styrka genomförbarheten av den ursprungliga beskrivningen, kan de inte användas för att avhjälpa en fullständig brist på genomförbarhet.
Patentering av antikroppar i andra viktiga jurisdiktioner
Kina, Japan och Sydkorea har stora likheter när det gäller kraven för patentering av antikroppar. Precis som i Europa och USA kräver dessa jurisdiktioner att en antikropp är ny, uppfinningsrik och har industriell tillämpbarhet. Dessutom är tillräcklig beskrivning av avgörande betydelse.
I allmänhet godtas en antikropp mot ett nytt antigen så länge antigenet är strukturellt definierat och dess funktion fastställd. När antigenet är känt kräver Kina, Japan och Sydkorea i allmänhet att en antikropp som påstås rikta sig mot ett känt antigen är strukturellt definierad (till exempel genom sina sex CDR-regioner ellerVH/VL-regioner ).
Kina
Kinas nationella myndighet för immateriella rättigheter (CNIPA) föredrar strukturella definitioner och tenderar att anpassa sig till europeisk praxis, men kan i vissa fall tillämpa strängare krav. Enligt CNIPA:s riktlinjer för patentgranskning och Folkrepubliken Kinas patentlag måste sökande redovisa minst en antikroppssekvens eller en hybridomdeponering (enligt Budapestfördraget) samt reproducerbara metoder för att framställa funktionellt likvärdiga antikroppar.
Funktionspåståenden kan godtas om de åtföljs av en gedigen beskrivning av strukturen och tillförlitliga experimentella data, men påståenden som enbart avser ”en antikropp som binder till antigen X” utan ytterligare beskrivning avvisas vanligtvis på grund av att ansökan inte ger tillräckligt stöd för sådana påståenden.
CNIPA tillämpar därför ofta en strängare hållning än vad som är fallet i andra jurisdiktioner, däribland Europa, och i praktiken kräver granskarna i allmänhet att en antikropp görs gällande både utifrån sina strukturella egenskaper (t.ex. dess sex CDR-sekvenser ellerVH/VL-regioner ) och utifrån sitt målantigen. Experimentella data som visar funktionaliteten hos alla homologa proteiner krävs(Novo Nordisk mot Longda Co. och Boli Co., civildomsavgöranden (2012) nr 41 och 42, Tianjins högre folkdomstol). Enligt vår erfarenhet granskar kinesiska granskare rutinmässigt i detalj de experimentella bevis som lämnas i exemplen i en ansökan och kräver att patentkraven överensstämmer noggrant med sådana bevis.
I likhet med Europa och till skillnad från USA kan strukturell icke-uppenbarhet i sig vara otillräcklig för att fastställa patenterbarhet mot bakgrund av andra kända antikroppar. För att en antikropp ska anses vara icke-uppenbar vid CNIPA måste oväntade tekniska effekter, såsom förbättrad bindningsaffinitet och aktiverande/hämmande aktivitet, kunna påvisas i ansökan.
Även om påståenden om behandlings- eller diagnosmetoder eller om sekundär medicinsk användning inte är tillåtna, är påståenden av schweizisk typ det däremot. Uppgifter som lämnas in efter ansökan kan också godtas av CNIPA, men används i allmänhet endast för att ytterligare underbygga den industriella tillämpligheten eller uppfinningshöjden (förutsatt att eventuella tekniska effekter redan har beskrivits i den inlämnade ansökan) och det kommer att vara svårt att åberopa dem för att avhjälpa bristande tillräcklighet.
Japan
Det japanska patentverket (JPO) påpekar traditionellt att ett patentkrav som avser en antikropp kan definieras genom att ange det antigen som den riktar sig mot, det hybridom som producerar den eller genom korsreaktivitet med en annan antikropp (Riktlinjer för granskning av patent och nyttighetsmodeller i Japan samt den japanska patentlagen).
Praxis vid JPO anses därför generellt sett ligga närmare den europeiska än den i andra rättsordningar. Sökande måste också visa att en fackman skulle kunna framställa de påstådda antikropparna utan alltför många försök och misstag, men om tillräckligt stöd lämnas kan epitopdefinierade anspråk godtas.
Precis som i Europa och Kina krävs det i allmänhet att man visar att en antikropp som omfattas av patentkravet uppvisar oväntade egenskaper, eller att man har övervunnit svårigheter vid framställningen av antikroppen (särskilt om välkända eller rutinmässiga metoder använts), för att JPO ska erkänna att antikroppen uppvisar uppfinningshöjd (Glaxo Group Ltd. mot kommissarien vid Japans patentverk, Heisei 15 (Gyo-ke) 104, 2003 (Högsta domstolen i Tokyo)).
En ytterligare fördel är att JPO även tillåter att flera olika typer av patentkrav inkluderas i en och samma ansökan, vilket ger ytterligare strategisk flexibilitet. Tillåtna former omfattar krav av schweizisk typ och krav avseende andra medicinska användningsområden, liksom krav avseende behandlings- eller diagnosmetoder (dessa måste dock avse djur, inte människor).
Precis som i Europa godtas uppgifter som lämnas in i efterhand av JPO, men deras användning är begränsad när det gäller att argumentera för en påstådd teknisk effekt i syfte att påvisa uppfinningshöjd. Eftersom JPO kräver att ansökan innehåller uppgifter som rör en påstådd sammansättning (Astellas & Fujisawa mot kommissarien vid Japans patentverk, Heisei 17 (Gyo-ke) 10312, 2005 (Högsta domstolen för immateriella rättigheter)), kan uppgifter som lämnats in efter ansökan inte användas för att avhjälpa en fullständig brist på stöd enligt japansk lag.
Sydkorea
Precis som i Europa är det mer sannolikt att antikroppar som definieras strukturellt godkänns enligt den koreanska patentlagen vid det koreanska patentverket (KIPO). Antikroppar som definieras funktionellt granskas däremot noggrannare. I likhet med Kina och Japan kräver KIPO att en antikropp ska beskrivas utifrån sin sekvens eller sina sekvenser, såvida inte dess målantigen är nytt – i vilket fall antikroppen kan definieras utifrån målsekvensen.
Om endast funktionella egenskaper anges måste sökanden komplettera detta genom att i ansökan inkludera minst ett fungerande exempel, sekvensinformation och helst experimentella data för den antikropp som omfattas av anspråket, så att en fackman kan återskapa resultatet. Det specifika tillverkningssättet för antikroppen (t.ex. hybridom) och antikroppens aktivitet måste också redovisas för att uppfylla kraven på tillräcklighet (1998 Won 3919).
Precis som i Europa kan antikroppar mot kända antigener inte anses vara uppfinningsrika om inte sökanden kan påvisa oväntade eller överraskande tekniska effekter, såsom förbättrad specificitet eller terapeutisk nytta. Att strukturen i sig inte är uppenbar är i detta avseende otillräckligt, och den tekniska betydelsen bör specificeras i ansökan(1998 Won 2040; 2000 Her 297). Liksom i Kina tenderar KIPO:s granskare att bevilja skydd för föremål som överensstämmer med de specifika beskrivningarna i exemplen.
Den koreanska praxisen överensstämmer också med den europeiska i det avseendet att patentkrav som avser nya terapeutiska användningsområden för kända antikroppar är tillåtna. En specifik sjukdom måste anges, även om ”antikropp X” är en ny antikropp. Behandlingsmetoder och patentkrav av schweizisk typ godtas inte av KIPO, men precis som vid JPO är diagnosmetoder tillåtna om de utförs direkt på djurkroppen (människor måste uteslutas).
Dessutom, även om KIPO godtar uppgifter som lämnas in efter ansökan, godtas sådana uppgifter vanligtvis endast för att styrka uppfinningshöjd och det är mindre troligt att de godtas för att styrka tillräckligheten. Till skillnad från Europa, Kina och Japan kan dock uppgifter som lämnas in efter ansökan användas för att styrka genomförbarheten.
Strategiska slutsatser
Sammantaget innebär patentering av antikroppar att man måste ta hänsyn till komplexa och ständigt föränderliga rättsliga krav. För att maximera skyddet i olika jurisdiktioner bör sökande beakta följande:
- Att offentliggöra fullständiga sekvenser förVH/VL- regionerna eller åtminstone CDR-sekvenser;
- Genom att tillhandahålla varierande och gedigna bevis avseende bindning, affinitet och terapeutisk verkan. Att inkludera jämförande data som visar att den påstådda antikroppen uppvisar bättre prestanda än t.ex. guldstandarden inom området eller den antikropp som har störst strukturell likhet kommer också att utgöra en betydande fördel om sådana data inkluderas i ansökan;
- Att använda flera olika ansökningsformat som omfattar både strukturella och funktionella kännetecken, särskilt om det råder osäkerhet om var skyddet ska sökas globalt;
- Att lämna in delansökningar i Europa och andra jurisdiktioner där detta är tillåtet, i syfte att försöka bevara bredare strukturella och/eller funktionella patentkrav;
- Att ansöka om marknadsgodkännande för specifika indikationer, med noggrann hänsyn till åtgärder för exklusivitet utanför patentet, såsom regulatorisk dataexklusivitet, samt andra möjligheter att förlänga patentskyddet genom tilläggsskydd eller förlängning av patenttiden.
I slutändan är strategisk planering, som bygger på gedigna experimentella data och tydligt formulerade patentkrav, mot bakgrund av den löpande översynen av lokala krav och bestämmelser inom patenträtten, fortfarande avgörande för ett globalt patentskydd för antikroppar.
Slutligen, även om detta informationsdokument syftar till att sammanfatta de olika rutinerna för patentering av antikroppar och deras derivat inom IP5-länderna, bör sökande alltid rådfråga lokala patentombud i respektive jurisdiktion för att få korrekt och aktuell rådgivning.
Barker Brettell har ettteamsom är specialiserat påden medicinska sektornoch som kan hjälpa och ge dig råd om hur du uppnår bästa möjliga skydd för din innovation. Om du vill diskutera detta vidare är du välkommen att kontakta artikelförfattarna,Laura RiggallochJonathan Myers, eller din vanliga advokat hos Barker Brettell.
Publicerad: juli 2025
”Kraven på patenterbarhet för antikroppar varierar avsevärt mellan olika jurisdiktioner.”
