I takt med att maskiner baserade på artificiell intelligens (AI) blir allt mer kapabla uppstår ett problem som måste hanteras: hur de ska behandlas enligt gällande lagstiftning. Detta är särskilt relevant inom immaterialrätten, där vi måste överväga om en artificiell expert kan patenteras och vem som ska vara rättighetsinnehavare till de resultat som den producerar. Detta leder oss till frågan om en AI, med motsvarande förmågor som en mänsklig uppfinnare, bör behandlas på samma sätt när det gäller uppfinnarskapet för en patenterbar uppfinning.
Två sådana patentansökningar (GB1816909.4 och GB1818161.0) lämnades in i dr Steven Thalers namn år 2018 till det brittiska immaterialrättsverket (UKIPO). Dr Thaler uppgav att uppfinnaren var en ”kreativitetsmaskin” vid namn DABUS, och att han genom sitt ägande av DABUS hade förvärvat rätten att beviljas patenten. Dr Thaler hävdade att uppfinningarna i hans patentansökningar hade genererats av DABUS efter att den endast hade fått utbildning i allmän kunskap inom området, varefter den självständigt hade kommit fram till uppfinningarna, vilka den identifierade som nyskapande och framträdande.
Dr Thaler hävdade att begreppet uppfinnare inte bör begränsas till fysiska personer, och att en maskin som uppfyller kriterierna för en fysisk person som uppfinnare också bör betraktas som uppfinnare. Eftersom en maskin dessutom saknar juridisk personlighet – vilket gör det möjligt att äga egendom – bör maskinens ägare (i detta fall dr Thaler) vara den automatiska ägaren till all immateriell egendom som den producerar.
UKIPO följde inte dr Thalers argument och avslog ansökningarna med motiveringen att det inte uppfyllde kraven i patentlagen från 1977 att ange en maskin som uppfinnare. Dessutom ansåg UKIPO inte att det hade visats att en giltig överlåtelse av rättigheter från uppfinnaren till dr Thaler hade skett.
Dr Thaler överklagade UKIPO:s beslut till High Court of England and Wales, som nyligen bekräftade UKIPO:s beslut.
Vid prövningen av överklagandet övervägde domare Smith frågan om begreppet ”uppfinnare” kunde ha en tillräckligt vid betydelse för att omfatta både personer och saker, såsom artificiell intelligens. Domaren drog slutsatsen att det framgick helt klart av den lagstiftningsmässiga uppbyggnaden i patentlagen att – oavsett betydelsen av begreppet ”uppfinnare” – ett patent endast kan beviljas en person. Detta berodde på att endast en person kan inneha egendom såsom en uppfinning, en ansökan om beviljande av patent och själva patentet. Om patentlagen, enligt domaren, hade avsett att en sak skulle kunna äga en annan sak, skulle detta ha framgått mycket tydligt. Eftersom patentlagen dessutom tydligt anger att ”var och en får ansöka om patent” kan beviljandet av ett patent också endast ske till en person.
Domare Smith fortsatte med att säga att även om det i teorin är möjligt att tolka definitionen av ”uppfinnare” på det sätt som dr Thaler föreslog, verkade det vara en osannolik tolkning av patentlagen, och han avvisade därför denna tolkning. Domaren konstaterade att det fanns ett starkt argument till stöd för definitionen av ”uppfinnare” som den person som faktiskt har utformat uppfinningen, baserat på själva patentlagens ordalydelse och rättspraxis. Han drog därför slutsatsen att DABUS inte är, och inte kan vara, en uppfinnare i den mening som avses i patentlagen, helt enkelt eftersom DABUS inte är en person.
När det gäller dr Thalers rätt att beviljas patenten beslutade domare Smith att han inte kunde ha någon sådan rätt, eftersom DABUS – även om det skulle kunna betraktas som uppfinnaren – inte hade förmåga att överföra någon egendom (såsom rätten att ansöka om och beviljas ett patent) till honom. Med domare Smiths ord: ”Eftersom DABUS är en sak kan det inte ens inneha egendom, än mindre överföra den”.
I sitt avgörande klargjorde domare Smith att han endast kunde tolka och inte omformulera patentlagen. Han klargjorde också att det inte hade gjorts någon bedömning av de faktiska påståendena rörande DABUS:s förmågor eller dess roll i uppfinningarna. Frågan om DABUS i sig var kapabel att komma fram till ett uppfinningskoncept lämnades obesvarad. Som ett tillägg lämnade domare Smith också öppet för möjligheten att man skulle kunna hävda att ägaren eller den som kontrollerar en intelligent maskin är den ”faktiska upphovsmannen till uppfinningen” och därmed skulle vara uppfinnaren.
I takt med att AI:s möjligheter växer kommer det att bli allt viktigare att dessa hanteras på ett lämpligt sätt inom ramen för rättsliga regelverk. Lagstiftningen kan behöva ändras för att ta hänsyn till AI-möjligheter som man knappt kunde föreställa sig när lagen ursprungligen stiftades.
UKIPO har inlett ett öppet samråd om AI och patent, där man ställer frågan: Bör patenträtten tillåta att AI identifieras som ensam eller meduppfinnare? Kanske kommer det i framtiden att bli vanligt att AI betraktas som uppfinnare. Det leder kanske till en ännu svårare fråga – om en patenterad uppfinning kan skapas av en maskin, bör då även maskinen ha rätt att äga patentet?
Om du vill diskutera AI-tekniken ytterligare, eller någon annan fråga som rör immateriella rättigheter, är du välkommen att kontakta författaren eller din vanliga advokat hos Barker Brettell.
”Bör en AI, med motsvarande förmågor som en mänsklig uppfinnare, behandlas på samma sätt när det gäller uppfinnarskapet för en patenterbar uppfinning?”
